Kööpenhaminassa satoi aamulla.(kin) Sitä me emme olleet tilanneet ja mietimme mihin siitä voisi valittaa. Päätimme kuitenkin tyytyä nurisematta kohtaloomme sateenvarjot suojanamme haimme Franzin läheisestä parkkihallista. Siellä se oli taas ollut turvassa ja odotti malttamatta, että saisi taas kuljettaa mieliasiakkaitaan. Matka siis kohti Tukholmaa, viimeistä etappiamme ennen Helsinkiä, oli alkamassa. Taisimme jopa tehdä matkahistoriaa, sillä yhtään uukkaria ei tarvittu vaan suoriuduimme ilman harhaosumia sillalle, jonka puolivälissä saavuimme Ruotsiin.
Aamukahvia halusimme aika pian kumpikin, koska hotellin kahvi oli niin tuhtia, että siinä olisi lusikkakin seissyt. Mutta ensin piti päästä vaihtamaan valuuttaa. Kyllä saisivat nämä rakkaat naapurimaat siirtyä myös euroon, niin päästäisiin paljon helpommalla. No, Åstrup taisi olla se paikka josta saimme nostettua kruunuja ja pian sen jälkeen nautimme maittavat kahvit.
Sitten lounasajan lähestyessä, alkoi Virve haaveilla Sibyllan "korv med mos" annoksesta. Sen perässä ajettiin lähes sata kilometriä kunnes paikka löytyi ja oli lounaan aika. Ja med gurksallad förstås. Oi kun se oli hyvää. Anci saattoi olla tästä toista mieltä mutta ei maininnut asiasta mitään nähdessään Virven aidon riemun.
Pitkä ajomatka alkoi lähetä loppuaan kun tyttäret näkivät tien vieressä kyltin jossa luki Huddinge. Täältä löytyisi seuraava yösija Virven tädin Leenan kortteerista. Ja tämäkin hotelli oli tasoltaan deluxe. Söimme mahtavan illallisen heti saavuttuamme. Jälkiruokaa emme olekaan tämän matkan aikana juurikaan nauttineet, mutta tätä ei voinut eikä halunnutkaan vastustaa: Tuoreita mansikoita, vadelmia ja mustikoita jotka täydensi kermavahto. Kyllä meitä hemmotellaan. Nyt nautimme oluesta ja viinistä kunnes olemme taas valmiita unten maille.
Kiitämme hotelli Leenaa mahtavasta vieraanvaraisuudesta! Ja Petraa tietenkin, joka oli saapunut paikalle Los Angelesista saakka ihan meitä varten.
Nyt kohtaamme katseemme kohti Gabriellaa, joka kuljettaa meidät takaisin kotiin. Reissua on kuitenkin vielä laivamatkan verran jäljellä, joten Tukholma vaikenee, emme me.
Ett regnigt Köpenhamn väckte oss - eller kanske det var kyrkklockan (vi tycks vara förföljda av dem) som klämtade med 15 minuters mellanrum. Vi förstod aldrig idén.
Vi tyckte lite synd om den underbara staden, som inte fick visa sitt bästa ansikte för oss utan det lite vattenblöta gråa.
Utan en enda u-sväng hittade vi ut från staden och orienterade oss utan problem till den långa bron som går från Köpenhamn till Malmö. Vi hade sett fram emot att köra över den långa, långa bron i strålande solsken och med möjlighet att ta fina bilder, men vädrets makter ville annorlunda. Det var så dimmigt och grått och regnigt att vi lika bra kunde ha kört på en vanlig landsväg - man såg ingenting. Utom en skylt mitt på bron som meddelade att vi nu kommit till Sverige.
Eftersom kaffet på hotellet hade varit nära till odrickbart längtade vi efter att få en vanlig kopp kaffe, men det var ju inte alls så lätt. Vi hade nämligen inga svenska kronor och när vi hittade en fin Checkpoint Sweden-restaurang hade vi alltså inga pengar att köpa kaffe med. T.o.m. på toaletten skulle man ha behövt en svensk peng, men den snälla flickan i kassan tyckte att vi var restauranggäster och då gav hon en pollett åt oss. Men riktigt, riktigt dumt att det inte finns en växelpunkt nånstans efter gränsen. I synnerhet när vår kära granne nog hör till EU, men inte vill ha euron. Annat var det att köra i de forna östblock-länderna, där fanns växelkiosker på båda sidor om gränsen. Så vi fortsatte tills vi hittade en bankomat och då fick vi ut rätt valuta som dög till kaffe. Och en korv med mos, som Virve övertalade mig att äta.
Nåja, till Stockholm for Hepenepetep och till Stockholm skulle vi, närmare bestämt till Huddinge till en adress där Virve någongång varit och dit skulle vi hitta nu. Men, hittar man i Berlin utan karta, hittar man väl i Stockholm tänkte vi. Och vi hade naturligtvis rätt. Vi kom fram till Hotel Leena, dvs. Virves mosters bostad, där vi ska tillbringa nästa natt. Och ack och ve, nu blev vi igen bortskämda. Ljuvliga delikatesser till mat och underbar efterrätt med färska jordgubbar, hallon och blåbär - med vispgrädde till. Som tur är har vi bestämt oss för att börja banta först när vi kommit hem. Till allt detta hörde trevligt sällskap i form av moster och kusin som kommit från Los Angeles ända för att träffa oss en kväll. Det där sista stämmer kanske inte riktigt, men vi vill ju tro att det är så.
Men före allt det här var klart, insåg jag ju plötsligt att vi är mycket nära mitt barndomsparadis: Gränna och polkagrisarna!! En bit från Jönköping upp längs med Vätterns strand. Dit måste vi ju och jag fick introducera Virve i polkagrisarnas inre skönhet och vi lyckades t.o.m. tajma vårt besök så att fick se hur de kokar polkagrismassan och vrider ihop den till dessa smakliga, söta, härliga godbitar!
Sista bilkörningsetappen på den här resan är nu gjord, med lite vemod i sinnet. I morgon kör vi endast ombord på Gabriella som tar oss ända hem till Helsingfors. Hittills har vi kört ca 3100 km. Gonatt, vi hörs i morgon.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti